Jag lever...

... och det ska jag vara glad för. Hade en nära döden upplevelse i helgen när jag var uppe i Bohuslän med pojken. Själva vistelsen var jättebra och behövlig efter allt jobb i sommar så den kan jag inte klaga på, däremot var det seglingsturen som fick mig att se döden i vitögat.

Vi hade pratat om att segla denna helg och eftersom Fredrik har seglat en del innan men inte jag tyckte jag ändå att det skulle bli kul att hänga med ut och se hur det var. Eftersom Fredrik kan segla tänkte jag att jag antagligen borde känna mig trygg. När lördagsmorgonen stundade förberedde vi oss inför segelturen. Vädret var ändå rätt bra eftersom solen sken och det blåste en del. Fredriks mamma tyckte att det kanske blåste något för mycket och att vi borde hålla oss relativt nära land.

När vi väl gjort i ordning båten och packat fika gav vi oss ut. Till en början gick det bra. Jag hade lite problem med att hissa seglet men det löste sig fint. Det blåste ganska kraftigt, märkte vi när vi väl satt i båten men när vi ändå var ute var det lika bra att köra på. Fredrik tar sig an styrningen och jag får mest sitta och titta på. Ganska skönt eftersom jag är lat av naturen. Satt först sittandes nere på golvet men fann mig sedan en bekväm ställning liggandes mellan båtens kanter och under bommen så om bommen nu skulle vippa till skulle jag inte få den i huvudet.

Fredrik tog oss ut en bit på havet och blåsten blev starkare. Plötsligt känner jag hur båtens vänstra sida reser sig, den sida jag har fötterna på. Aldrig förr har så många olika scenarior farit genom mitt huvud på så kort tid. Jag ser båten välta, jag ser mig själv liggandes i vattnet kippandes efter luft, jag ser mina älskade Chanel-glasögon sjunka till botten. Fortare än kvickt vänder jag tvärt och flyttar mig så att hela min tyngd hamnar på den vänstra sidan. Båten rätar upp sig och jag klamrar mig livrädd fast i båten. Plötsligt utbrister Fredrik:
- Det är nu det är roligt! Haha!
Mitt svar blir:
- Fredrik! Det är inte alls roligt, jag vill åka tillbaka, NU!
Detta gör nog Fredrik lite missnöjd eftersom han försöker övertala mig att segla på lite lugnare vatten. Men jag har bestämt mig - ingen mer segling idag. Efter ytterligare några övertalningsförsök ger han upp och vi seglar tillbaka till stranden. Jag har nog aldrig varit mer lycklig över att stiga i land som denna gång. Innan vi gick i land utsattes vi för att båten reste sig en gång till och dessutom fick vi nästan bommen i huvudet när vi var på väg in till land.

Efter denna strapats har jag nog beslutat mig för att land är det bästa stället för mig. Mina erfarenheter på sjön är inte så mycket att skryta om och på senaste tiden har förutsättningarna inte varit de bästa. Som när jag och Sofie var ute på sjön och rodde i kraftig blåst när jag var med henne i Småland för ett tag sedan. Det resulterade i att vi nästan fastnade i vassen, körde på stenar och rodde med aktern först. Dessutom vågade vi inte gå i land där vi hade planerat.

Kanske får jag ta och ge seglingen en chans till, det återstår att se!